Dag 8

04.30- jakhjordar, tibetansk mastiff och snöleopard

Uppe med tuppen kl. 04.00. Jag och Anna känner av höjden. Vi sover dåligt och proppar i oss vatten, vätskeersättning och huvudvärkstabletter. Det är bara att kämpa på. Det är kolsvart. Med oss i jeepen följer en stigfinnare som ska hitta vägen upp till jakarna på 4200 meter. Det går sådär. Vi skumpar runt i jeepen ”off road” över små flodsänkor, kullar - rakt upp i bergen. Stigfinnaren tappar orienteringen i mörkret och vi kör fel, och fel igen.

Morgonljuset tar sig fram och plötsligt ser vi den stora jakhjorden på 100-talet djur. Ivriga kliver vi ur jeepen, men kastar oss in igen när två gigantiska tibetanska mastiffer gör anfall mot oss och bilen. Deras uppgift är att vakta jakarna från snöleoparder som finns i området. Dag som natt. På vintern är dock snön för djup och mastifferna kan inte springa, då förlorar man ett antal jakar till snöleoparderna. Jakägaren visslar högt och mastifferna backar, lugnar ner sig och blir riktigt keliga.

Herdarnas visslingar, jakarnas bjällror, hjordens rörelse framåt. Det är ett vackert skådespel i gryningen. 

Familjen Chheten och jakarna

Jakarna ägs av familjen Chheten. Mamma Lhamu som är gift med två män, vilket är vanligt här, mjölkar jakarna, sonen Pema som har två fäder, driver numera farmen med hjälp av sina bröder. Här lever man nära jakarna året om. Vi blir bjudna in i jurtan gjord av jakull. I mitten finns en kamin med en jättelik kittel där varm jakmjölk puttrar. Vi blir bjudna. Pema, jakägaren, lär oss om jakens ull. Betet: är begränsat, därför ständig förflyttning.

KULLU: finaste jakullen närmast kroppen- ramlar naturligt av.

ZIBA: den ruffare, strävare ullen klipps i juli.

Framtid: Oroande, Pema tror inte det finns några jakar här om 5 år, man tjänar för lite och handelsvägarna är blockerade.